sistochminst

Märkligt men det känns som om jag är i slutfasen eftersom att röja och fixa grejor känns helt plötsligt viktigast i hela världen (efter min kära familj då). Igår fick stackars Magnus börja borra när han kom hem och en timme senare hade vi mina gamla kökslampor över köksbodet i stället för den gamla trasiga. Det blev jättefint. Jag har precis ägnat en timme åt att rensa garderoben och lägga undan alla sommarkläder. Jag har inga byxor som passar mig längre. När jag ammade gick jag ner allt utom tre kilo och när jag slutade amma gick jag upp MASSOR igen och det är verkligen inget kul. Jag har inte ens ringt till barnmorskan för inskrivningssamtal för jag vill inte väga mig. Helt sjukt! Sedan är jag så rädd att Du inte ska finnas där i magen längre. Är det därför jag håller på och fixar och donar hela tiden? Vill inte ens tänka tanken...vilken mardröm att åka och lyssna på hjärtljudet och sedan visar det sig att där inte finns något som lever längre. 

Det får mig att tänka på när mina kompisar försökte hitta Agnes hjärtljud väldigt tidigt i graviditeten. Min kompis jobbade då på akuten och vi åkte dit en kväll, tre tjejer och de andra hjälptes åt för att hitta hjärtljudet. När det inte hittade något började jag nästan lipa medan min icka sjukhusutbildade kompis försökte lugna mig med att när hon var gravid så hade de ibland jättesvårt för att hitta hjärtljudet...hihi... Tillslut drog de fram en ultraljudsmaskin och fick igång den och sprutade gegg på hela min mage. Helt plötslig var hon där....vår lilla Agnes och vi lipade alla tre. Liv...finns det något mer underbart?