sistochminst

Idag är lilla fostret som inte ens kallas ett foster än, tror jag, sex veckor. Fast egentligen är det bara fyra veckor men ur gravditetsberäkningen så går det att läsa att jag nu har gått sex hela veckor idag. Om sex veckor är värsta krisen över. Vilken massa tankar som snurrar i mitt huvud. Med tanke på min ålder så är det ju ganska stor risk för missfall och jag försöker inte tänka på det men googlar på missfall och allt annat som jag inte borde läsa hela tiden. Jag vill ju så gärna att det här ska bli bra. Tidsmässigt är det här barnet perfekt planerat eftersom vi båda kommer vara hemma nästa sommar och då kan vi hjälpas åt att ge Agnes uppmärksamhet. Det känns lite otäckt att vår lilla tjej ska bli stor (för det kommer hon bli när hon blir storasyster)....hon är ju vår lilla liksom!

Nu bankar hjärtat på lilla skrutten i magen. Helt overkligt. Tänk om jag kunde känna det eller höra det...iiiiihhh!