sistochminst

Din bebis längd är denna veckan ungefär 32 cm från huvud till stjärt och 46 cm totalt. Den väger nu omkring 2.2 kg. Håret fortsätter att växa sig längre och tjockare. Bebisens hårfärg kommer troligen att förändras efter förlossningen, så om den är blond finns det en chans att det mörknar senare eller vice versa.

Det mesta av lanugohåret trillar av vid den här perioden, men vernixproduktionen ökar. Bebisen tar kalcium från dig för att kunna bilda skelett så därför är det viktigt att du för i dig mycket kalcium, antingen genom att dricka mjölk och/eller genom kosttillskott.

Om du skulle föda bebisen nu skulle den klara sig bra utanför livmodern, den största skillnaden mot ett fullgånget barn är lungornas mognad. även om lungorna i vecka 35 inte är helt färdigutvecklade så är chanserna goda att bebisen skulle klara sig utan intensivvård.

Bebisen flyter inte längre omkring utan vilar på livmodern. Naglarna har nu vuxit över kanten på fingrarna och bebisen kan riva sig på dem.

Från naveln är det c:a 14 cm till den övre delen av din livmoder, men tänk på att detta mått kan variera från individ till individ. Du ska inte oroa dig om du inte har exakt samma mått som dina gravida vänner så länge som du växer som du skall. En växande livmoder är ett tecken på att bebisen där inne växer bra.

Dina Braxton-Hickssammandragningar tilltar i styrka och frekvens allteftersom din kropp förbereder sig för förlossningen. Sammandragningarna börjar i övre delen av livmodern som blir spänd och hård för att sedan sprida sig nedåt och slappna av. Många misstar de här "övningssammandragningarna" för verklilga förlossningsvärkar, men det är oftast falskt alarm. Ett sätt att avgöra om det är Braxton-Hicks eller "verkliga" sammandragningar kan vara att gå omkring en stund. Om spänningen då släpper, och om det inte gör ont så är det nästan säkert Braxton-Hicks du upplever.

Jag försöker ta det väldigt lugnt...men det är ju inte så lätt med en 1,5 åring där hemma som bara sprudlar av bus och glädje och som inte går att motstå. Det känns som om sammandragningarna på kvällarna har lugnat ner sig och de gjorde ju faktiskt inte ont. Lite jobbigare är det när jag ger mig på försök som att "springa" till bussen. För det första måste det se fantastiskt roligt ut och för det andra så säger kroppen ifrån. Sammandragningar och hugg i magen gör att jag måste stanna upp och stå stilla lite när jag försöker snabba på. Jag försöker även att inte vara "Superkvinnan" på jobbet utan det får bli som det blir. Hinner jag inte så hinner jag inte och inget jobb (även om jag har det roligaste av alla) är värt att riskera något för vår lillkille!

Igår var jag hos barnmorskan. Alla värden var bra och jag hade gått upp exakt 10 kg. Känns dock som 20 kg och jag längtar efter när magen sjunker ner så jag kan börja andas igen...som en normal människa. Du härjar runt som en galning i magen och jag älskar det! Jag var helt säker på att Du hade fixerat Dig men tydligen så ligger Du med huvudet ner men bredvid utgången :) Om vattnet går nu så ska jag lägga mig raklång och ringa förlossningen så får de avgöra om det blir ambulans in! Tydligen så kan navelsträngen hamna i kläm! Varför kan det inte bara vara enkelt? Vad är det här liksom? Ambulans?!? Jag har aldrig åkt ambulans. I vanliga fall hade jag sagt att det kommer ju så klart inte att hända eftersom jag gick ju över tiden med Agnes och blev dessutom igångsatt efter två veckor! Nu litar jag inte på något längre...allt är annorlunda den här gången....fast det är lika fantastiskt...en bäbis...i min mage. Kan det blir större? Jag börjar redan få ångest över att det här är sista gången. Aldrig mer få känna en bäbis härja och hicka och aldrig mer få uppleva tröttheten, längtan, ständiga kissandet, nyfikenheten, oron, sammandragningar, karatesparkarna...fast man ska aldrig säga aldrig! Det är ju det där med åldern....