sistochminst

Oj, nu hann verkligheten i kapp! I morgon kommer Du. Det har varit full rulle hela dagen och mormor har varit här och pysslat om storasyster. Jag och pappa var på BB för inskrivning och en massa samtal och provtagning. Allt var bra. Ditt hjärta galopperade på som vanligt och Du härjade runt som vanligt. När vi ringde på dörren till förlossningen så kände jag hur allt bara kom tillbaka. Jag har nog trott att förra förlossningen var överspelad men kände nu att det är den verkligen inte. Jag kan ju skärpa mig och vara rationell men det var ingen positiv känsla att kliva in där. Det blev inte bättre av att höra "ni får gärna gå och fika en timme för jag hinner inte skriva in er nu..." Är det alltid kaos där? Jag känner i alla fall att jag har tänkt rätt som envisades med ett planerat snitt den här gången. Fast nu är jag nog lite rädd....rädd för att något ska gå snett med Dig under operationen. Jag är ganska maktlös när jag ligger där och är bedövad och ska sys ihop. Det finns inget ställe att gömma sig på... Jag tänker nog inte så mycket på att det är en operation utan tankarna är snarare att inget får ju hända mig för jag har ju snart mamma till TVÅ barn och då behöver de mig. Agnes behöver mig redan nu i allra högsta grad. Fast allt kommer gå bra....det finns inget alternativ liksom!